Återigen så är det ny vecka och Måndag. Fortfarande ingen liten bebis..Det börjar kännas som om att jag typ lurat mig själv och alla andra att det ens ska komma någon liten bebis, att allt bara är en dröm. Det känns så overkligt, jag vet att dom säger att man inte ska stirra sig blind på det beräknade datumet eftersom att det kan variera, när det bara är ca 10% som föder på den beräknade dagen, men på nått sätt så blir ju ändå de sagda datumet så stort. Folk frågar när man är beräknad och man säger 4november, och det är ju inte bara en som frågar så det magiska datumet nöts in i kroppen på ett så underbart sätt och när det inte händer när det är sagt så blir man ju lite nedstämd. Nåja, med 1vecka och 3dagar nu över tiden så känner jag mig absolut klumpigare än någonsin, kan inte böja mig ner för att ta på mig skorna längre, kan inte böja mig ner i skåpet för att ta fram en matlåda till den överblivna maten. Känner mig kort sagt handikappad :P

-

Imorgon är det Tisdag vilket då betyder att jag ska på ultraljud samt prata med en läkare, han/hon kommer då kolla alla värden på blod och sådär, sen kommer vi diskutera om det ska bli en igångsättning med deras hjälp eller om vi ska avvakta och se om lill*n vill komma ut självmant inom några dagar. Men nu blir det dusch och middagslagning, har inte hoppat ur morgonrocken än, har bara slöat i soffan...

igår var det också fars-dag. Tog mig varken tiden eller hade orken att fara på graven och tända ett ljus.

Det känns lite ledsamt, men de var ett val jag gjorde. Då vintern är över och sommaren kommer igen

så ska jag nog ta mig dit och rensa allt ogräs och göra fint igen, som det en gång såg ut. Men just nu...

så är det ingenting jag prioriterar. 13år och 4månader har gått, och det är nu man börjar känna den riktiga sorgen.

Det är nog så när man är en liten tjej på 8år som förlorar en förälder växer upp. Som liten vet man inte riktigt vad

vardagen utan en mam/pap innebär, men när man blir äldre, flyttar hemifrån, skaffar egen familj, så inser man

verkligen vad man själv har gått miste om...men samtidgt så ska man inte gräva ner sig för det. För om jag ska tala för mig själv

så kan jag inte tänka mig ett annat sätt att leva än som det är idag. Love.